”Hen” en del av lösningen när könsskillnader skapas genom språket

Själva språket skapar könsskillnader och ojämställdhet. Användandet av ”hen” är ett exempel på hur vi kan lösa detta, menar skribenten Zuni Aurora.

Användandet av det könsneutrala pronomenet hen har spridits, även om inte alla tar emot det med öppna armar. Man kan argumentera för och emot användandet av det, och personligen är jag för användandet, eftersom jag ser det positiva med att utveckla språk och genus genom att sudda ut den könsuppdelning som existerar där idag.

Kvinnan som ”den andra” är en aktuell teori i många fall, och hur det tar sig uttryck i språket kan vara värt att diskutera. Språket både ger och ges könsskillnader, som inte bara bestämmer reglerna för personliga och possessiva pronomen, utan också ordens genus och deras uppdelning i grammatiska klasser, t.ex. levande/icke-levande, konkret/abstrakt, maskulinum/femininum. Detta har sedan lett till att kvinnan språkligt inte skapats som ett eget genus utan som en motsats till mannen; kvinnan blir en icke-man. Eftersom hon inte längre är något eget utan är ett objekt som skapas i förhållande till ett subjekt (d.v.s. mannen) blir hon värderad som något lägre stående än mannen.

 Användandet av hen handlar därför om att ändra könsskillnader genom språket. Att jämställa kvinnan och mannen i situationer där könen inte spelar någon roll. Men då kommer frågan: Vad är jämställdhet? Vem jämför man med vem, och varför? Filosofen och feministen Irigaray säger att man har formulerat jämställdhetsfrågan fel då man jämför kvinnan med mannen. Hon anser nämligen att:

 ”exploateringen av kvinnorna är grundad på könsskillnaden och kan endast lösas genom könsskillnaden”

Jag håller med henne och menar att om man förändrar språket och därmed även könsskillnaderna så kommer även jämställdheten att dra nytta av det. För situationen som skapas, av språket och ordens genus, är en situation där män och kvinnor får olika utrymmen och värderas olika, och om ojämvikten är djupt rotad och existerar i språket är det där vi måste börja förändra. Annars kommer kvinnan aldrig sluta begränsas, för hur ska hon kunna göra sig hörd när den samhällsordning som hon lever i förnekar och utesluter henne?

Zuni Aurora

En feministisk grundsyn krävs i festivalernas artistbokningar

Festivalarrangörer smiter från sitt ansvar när det gäller jämställdheten i artistbokningarna. Den skeva fördelningen av manliga och kvinnliga artister svarar dåligt mot indiepopkulturens sympatiska ideal. Det menar de drivande bakom festivalen Cosy Den och dess arrangör Mattias Jansson.

Vi gör något helt annat än att inleda den här texten med att hyckla. När indiepop-klubben Cosy Den startades, var artistbokningarna de första åren säkert till 80% män. Helt enkelt visste man inte bättre, eller, framför allt tänktes det alldeles för lite på sådant. Cosy Den har försökt bättra sig, utan att för den sakens skull göra någon större affär av det hela; eftersom vi anser att det är smått störande när snubbar exempelvis går och skriker slagord i megafon på 8:e mars - det har legats ganska lågt. Dock har Cosy Den emellanåt öppet kritiserat andra, som obekymrat kört på, synbarligen utan att överhuvudtaget resonera kring den här aspekten.

Festivalen började som ett femårsjubileums-firande i dagarna fem då klubben fyllde fem år, 2009. I år hålls alltså festivalen, som kort och gott heter Cosy Den 2012, för fjärde året och gången. Detta sker sista veckan i juli i och kring Stockholm; mestadels i Haninge men även i stan och i Stigtomta. Artister som Üni Foreman, skotska The Just Joans och finska Cats on Fire står på scen. Varför just sista veckan i juli? Det krockar ju med Emmaboda.

Jo, DN Kultur gjorde en rundringning i december 2011 efter Ladyfests genomgång av vilka som bokar artister till sommarens festivaler, vilket man kan läsa om här: http://www.dn.se/kultur-noje/mest-man-som-bokar-artister-till-festivalerna, och antydde att den stora övervikten män i dess artistfält kanske har något att göra med att det nästan enbart är män som sätter ihop dem. Emmabodafestivalens bokare Håkan Karlssons uttalanden i artikeln blev droppen för vårt vidkommande.

Vi bokar bara bra artister. Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat. Vi bokar det vi tycker om och det som passar. Vi gör en fest för oss själva. Detta intresserar oss inte ett dugg. Ärligt talat, jag undrar vem det är som bryr sig egentligen. Det är inte vårt uppdrag att titta på sånt.

- Så du håller inte med om att ni som arrangörer har ett ansvar?

Nej, det tycker jag inte. Jag kan ju inte påverka heller. Jag kan inte boka en bunt med skit och sälja 300 biljetter. Det är en konstig app­roach att ha till musiken. Jag respekterar verkligen jämställdhets­ideal, men det är inget jag kan lägga in i mitt arbete och jag är stolt över att jag inte gör det.

Du har skapat dig själv enorma problem om du ska utgå ifrån kön i stället för musik. Kvinnor är inte sämre på något sätt men det finns ett mycket smalare utbud. Bland kvinnliga dj:er finns det knappt några alternativ. Utan tanke på innehåll så kan man boka jämställt. Men om man vill att det ska vara bra så finns det inte 50/50 att tillgå.

Man kan naturligtvis ha olika åsikter i den här frågan, men ett minimum är att man ställer upp på en feministisk grundsyn (det vill säga: insikten om att kvinnor är strukturellt underordnade män, och viljan att förändra detta). Det gör samtliga artister (och förhoppningsvis även samtliga besökare) på sommarens Cosy Den-festival.

Indiepop är en skenbart väldigt politiskt korrekt subkultur där do it yourself, socialism, riot grrrl och alla möjliga angränsande, sympatiska ideal och tankegångar är norm. Men - den som skrapar på dess yta, ser snabbt att den politiska korrekta subkulturen sträcker sig till en viss gräns. Indiepopen är inte befriad från strukturell stigmatisering - långt därifrån. Den som inte är fullständigt haveristliberalt lagd ser snabbt att dylika mönster i allra högsta grad existerar även i vår skyddade lilla verkstad; Emmabodafestivalens bokare och hans uttalanden är ett övertydligt exempel. Detta är ett försök att aktivt motarbeta sådant.

Detta är en högst avsiktlig och argsint krock med Emmabodafestivalen. Cosy Den - som ordnat över 300 konserter och får ses som en om än ganska småskalig så ändå tämligen etablerad aktör - är minst lika mån om att jämställdister ska känna sig ovälkomna på arrangemangen som om det vore rasister detta handlade om.

Mattias Jansson, arrangör för Cosy Den

Foto: Lucas Stålklinga